När den första halvmetern snön fallit i Svenska Lappland och temperaturen står på minus 12 är det hög tid att göra något annat. Håkan Stenlund drog til Argentinas djungel.
Tekst og foto: Håkan Stenlund
I gryningen flyger en toucan förbi och sätter sig i ett döende träd framför verandan. Fågeln stirrar på mig där jag sippar min första kopp kaffe för dagen. Sen flyger ännu en toucan över huset och sitter upp i samma träd innan den följs av en hel flock. Jag tar en bild av fåglarna i trädet eftersom guiden, Jose Caparros, säger att att han aldrig varit med om det tidigare. Jag tar det som ett tecken. Jose säger sen att det blir hett idag och jag frågar om han menar fisket eller värmen. Han skrattar och förtydligar: ”Båda!”.
Vi definierar flugfiske på många sätt. Men egentligen är det verkligen simpelt – flugan i vattnet. Vi kan prata om dubbeldrag eller simpelt spey, om sjunklinor eller infettade silkeslinor, om laxflugor i storlek 4.0. eller små nymfer i krokstorlek 24. Vi kan prata om allt det, ja till och med kunna allt det här, men till syvende och sist har det ingen som helst betydelse. Det enda som räknas är att vi har woolly bugger’n i vattnet.
Den argentinska djungeln träffar mig i ansiktet som en knytnäve. Det var minus 12 och 50 centimeter snö när jag åkte hemifrån. I Argentina är det plus 40 och fuktigt som i en bastu. Jag har aldrig fiskat i en bastu förut. Aldrig heller har jag fiskat i en kläckning med vita fjärilar. Det är som om det snöar jättelika flingor mitt i djungeln. Jag missar första mothugget. Jag missar det andra och självklart också det tredje. Jag skyller allt på att jag är en öringfiskare. Att vara en öringfiskare ställer helt enkelt till det.
För att fånga en dorado, en stor golden dorado, så duger det inte med att göra mothugg som en öringfiskare. Doradon har en stenhård och bening käft som penetreras med ett mothugg på sträckt lina. Precis som du gör när du fiskar tarpon och snook. Att lyfta spöet som en öringfiskare gör, är meningslöst. Ändå gör jag det – gång på gång. Min guide stönar: ”Det var en stor fisk”.
Den lilla strömmen Rio Dorado strax norr om Salta är inget annat än ett mästerverk. Klart vatten genom djungeln. På många sätt påminner den mig om en Nyazeeländsk regnskogsström. Men istället för stora öringar står det golden dorados i poolerna. Istället för delikata presentationer av små nymfer och torrflugor lägger jag ut maffiga möss som landar med ett plask. Doradons hugg är lika våldsamt stenhårt som dess utseende och garnityr. En dorado vill tugga i sig de här råttorna, på samma sätt som jag själv brukar sätta tänderna i en hamburgare på vägen hem från krogen – sent om natten.
Jag lägger ut flugan i en liten inloppsström till en pool. Strömmen rinner ner bakom en sten, i poolens bortre kant. När musen kommer ner i skumvirvlarna bakom stenen smäller det. Jag lyfter spöet, känner fisken för några sekunder och sedan hur den släpper. Jag svär. Jose Caparros suckar högt och säger: ”Another big one”. Jag känner mig som en idiot. Det är inte första gången.
Vi lämnar rio Dorado efter ett par dagar och åker till den undanskymda byn El Tunal. Juramenta Flyfishing har sin lodge här. Dagen efter stiger vi upp och kör västerut. Vägen är spikrak. Faktiskt exakt lika rak som den var när den en gång ritades upp på en karta av någon ingenjör. Vi driftar Juramento. Driftar en sträcka som årligen ser ett steg av verkligt stora dorados på väg upp för lek. Temperaturen är över 40°. Solen står absolut rakt ovanför huvudet. Jag tänker mest hela tiden på hur skönt det skulle vara att simma.
Fisket på Juramento är väsensskilt från Rio Dorado. På Rio Dorado är det smygfiske efter stora fiskar i klart vatten. Men från driftbåten nerför Rio Juramento är det inget annat än kast på kast på kast. Under överhängande träd. Framför nedfallna träd. Direkt bakom nedfallna träd. In mot hål i banken. In i hål i banken. Alltid så nära land som möjligt. Jag förlorar mängder av färgglada streamers som fiskas i ytan på det här sättet. I 40° värme och under tio timmar av kast på kast på kast tappar jag fokus då och då. Det är så det är.
Plötsligt hugger ett monster. Jag sätter kroken. Men fisken struntar i det. Den vänder bara om och simmar rakt in under det nedfallna träd den gömde sig vid. Fisken är borta – lika snabbt som den var framme. Guiden suckar, men den här gången en annan slags suck. Ytterligare två kurvor nedströms den slingrande Juramento hugger en fin fisk. Kanske sju kilo. Kanske allt som behövs för att nästan glömma ett monster.
Jag har i alla fall haft flugan i vattnet.
