Vi måste ha vilda landskap tillgängliga för oss, skrev den amerikanske författaren Wallace Stegner, om inte annat än att stå vid deras utkanter och blicka in i dem.
Jag minns första gången jag såg en tumlare. Jag måste ha varit elva eller tolv och satt i en liten Zodiac med fyra hästkrafter på östra sidan av Storskjær i Drøbaksundet. Den lilla tumlaren är en av de allra minsta valarna och blir sällan mycket större än en åttondeklassare. Den har en trubbig nos och ser ofta vänlig ut på bilder, som om den ler. Men den här skrämde verkligen livet ur mig. Jag måste ha sett ryggen, för det som dök upp bredvid gummibåten var något svart, glansigt och ärrat. Det såg ut som bakhuvudet på något som hade drunknat och vaknat till liv igen eller en relik från forntiden.
När jag insåg att jag hade sett en tumlare blev Oslofjorden ännu mer av ett mysterium än den redan var. Min mamma var lärare, och varje sommar kunde familjen tillbringa åtta hela veckor i en liten stuga i Drøbaksundet. Stugan låg idylliskt precis vid vattnet, och en brygga skyddade en liten sandvik där vi badade, plockade blåmusslor och fångade plattfiskar i storleken av en femkrona.
Allt liv under ytan
Det här var på slutet av åttiotalet, och fjorden kokade av liv. Om vi ville äta torsk till middag, kunde vi hämta den från en båt bara en stenkast från bryggan. Med linan fångade vi också kolja, vitling, rödspätta, skrubbskädda, sjötunga, långa, torskar och sjöpigor. I burar fångade vi humrar, krabbor och ål, och när vi satte näten, kunde vi dra upp rocka och haj. En gång simmade en brugd fram till vår brygga. Den måste ha varit skadad, för när min far vadade ut, lät den honom klappa den på ryggen.
Senare läste jag att tumlare oftast lever i små grupper på åtta till tio individer, men att de kan bli så många som flera hundra när de jagar. Hur många hade simmat under mig där jag satt i gummibåten?
Vildmarksbrevet
År 1960 publicerade den amerikanske författaren Wallace Stegner det berömda "Vildmarksbrevet". Texten var en vattendelare i den amerikanska naturskyddsdiskussionen och bidrog till att den amerikanska kongressen antog "The Wilderness Act" fyra år senare. Stegner avslutar brevet med att säga att människan behöver vildmark. Inte på grund av outforskade mediciner eller friluftsliv, utan för att idén om vildmarken gör något med oss. "We simply need that wild country available to us, even if we never do more than drive to its edge and look in." skriver Stegner. "For it can be a means of reassuring ourselves of our sanity as creatures, a part of the geography of hope".
Idag är fjorden död. Och det jag saknar allra mest är inte fisket, utan att stå vid vattenkanten och veta att fjorden är full av liv. Bara ett drygt decennium efter kollapsen i Oslofjorden, står samma sak på spel i våra älvar. Om den atlantiska laxen försvinner, försvinner inte bara vår fiske, utan också vetskapen om att något outgrundligt simmar upp i våra norska floder varje vår. Ett spår av något mycket större än oss själva, en liten bit av hoppets geografi.
Kjemp for villaksen!
Grundig journalistikk om villaksen er viktigere enn noen sinne. Vil du støtte arbeidet vårt, kan du tegne abonnement här.
