Vad händer när effektiv lufttransport romantiserar fjällfisket som en exklusiv dröm om orörda vatten och ensamhet? När flugfiskare blir som luftburna lämlar, försvinner inte bara många bra fiskeplatser. Enligt Peter Corzilius försvinner då också själva essensen av det vi håller på med.
Artiklar i «Motströms» är krönikor eller diskussionsinlägg. Alla åsikter i texten tillskrivs författaren och är inte nödvändigtvis representativa för Uppströms-redaktionen. Läs mer här.
Flugfiske är en märklig sak – det är nästan alltid den sämsta metoden för att få fisk. Kanske är det utmaningen som är en del av fascinationen då det finns något värdefullt i att bemästra eller i alla fall i att lära sig något som inte alla kan.
Oavsett hur och var man påbörjar resan mot denna färdighet så hör eller läser man förr eller senare om det som verkar vara många flugfiskares dröm:
Stora öringar som tar små flugor från ytan. Någonstans i orörd natur, långt ifrån alla vägar och stigar. I den så kallade sista vildmarken i Europa – dit bara helikoptern kan ta en!
Låter det som reklam? Det beror på att det är reklam. Eller att det i alla fall kan låta så när olika människor, ”influencers” och företag gör reklam för så kallat ”heli-fishing” i nordligaste Sverige. Tusentals (flug)fiskare från hela världen lockas till fjällen för att uppfylla sina fiskedrömmar varje år.
En felaktig bild
Finns det problem med detta? Även om vi blundar inför faktumet att stora öringar är mycket enklare att fånga med streamers återstår det några punkter som är värda att diskuteras. Såväl kring bilden och förväntningarna som skapas. Men också av själva sättet att ta sig till de mytomspunna vattendragen långt ute på fjällen.
Jag har själv tillbringat ungefär 300 dagar vid olika sådana vattendrag i de svenska fjällen, mellan Kilpisjärvi i nord till Kvikkjokk i syd och jag påstår att det inte finns ett enda fiskevatten i detta område som inte kan nås per fot (och kanske packraft) – jag har aldrig tagit hjälp av en helikopter, och detta betyder inte att jag älskar att vandra, som många heli-fiskare verkar tro. Dessutom har jag träffat många fiskare vid sådana vatten som blev väldigt förvånade över faktumet att man kunde ta sig dit på egen hand, i vissa fall utan större strapatser, och att andra människor skulle fiska samma vatten samtidigt som de själva, som betalat mycket pengar för en exklusiv resa.
Bort med utopin
Denna artikel ska diskutera alla dessa punkter. Varför man borde ifrågasätta hjälpmedlet helikoptern i sig. Och bilden av att fjällen är en otillgänglig vildmark där man som heli-fiskare är ensam och avskild från den vanliga världen.
I Kiruna-, Gällivare- och Jokkmokksfjällen (och på många andra ställen) finns det nästan obegränsat många sjöar, älvar och andra vattendrag som ligger mindre än tio kilometer från närmaste väg. Vissa av de kan räknas till de bästa fiskevattnen vi har här uppe. Oavsett om det gäller harr, röding eller öring. Jag kallar dessa för ”smash & grab” vatten, ett uttryck som har sitt ursprung inom alpinism där man spontant bestiger berg på ett väldigt snabbt och minimalistiskt sätt när väderförhållanden är som bäst. Många av mina största fiskar har jag fått på samma sätt; när vädret lovar bra fiske tillbringar man några timmar i bilen, sedan på olika stigar och slutligen vid sjön eller älven. Och inte sällan får man lika bra med fisk som under två vanliga veckor på fjällen.
Oftast är man hemma igen efter mindre än två dygn och regelbundet träffar jag andra fiskare vid sådana vatten som har betalt mycket pengar för att flyga helikopter dit. Första gången jag fick höra att de som jag träffade inte ens visste att det fanns en väg i omedelbar närhet, trodde jag knappt på dem. Men det har hänt ganska många gånger och nuförtiden blir jag knappt förvånad längre. Bilden av en otillgänglig vildmark och helikoptern som det självklara valet när det gäller fjällfiske har blivit nästa orubblig. I alla fall där detta än är tillåtet som i de svenska fjällen. Sanningen är att människor och djur har rört sig på fjällen i tusentals år. Och att det finns stigar till väldigt många ställen på fjällen.
Främlingar på fjällen
Ett av mina favoritexempel gällande detta kommer från några gubbar som en kompis och jag träffade på fjällen för några år sedan. ”Har ni cyklat hit?” frågade de när de bjöd oss på kaffe dagen efter vår ankomst till ett omtyckt öringsvatten. De hade sett våra pannlampor på håll natten innan och tyckte att vi rörde oss alldeles för snabbt för att det skulle vara vandring. Stigen som faktiskt leder hela vägen från vägen till vattnet går inte att cykla på – på vissa ställen går det knappt att gå. Men har man tagit helikoptern så vet man varken var man egentligen befinner sig eller hur det ser ut runtomkring. Detta begränsar inte bara ens upplevelse. Det begränsar även möjligheterna att kanske byta sträckan av älven man fiskar i. Eller att fiska andra vatten i närheten.
Ett än roligare exempel levererades via helikopter till en liten rödingsjö som ligger inte ens tio kilometer från vägen. Dette är en känd influenser som på Instagram framstår som en erfaren äventyrare och proffsig flugfiskare kom flygandes för att fiska ett vatten som lokalbor vandrar upp till över dagen med sina barn. Historien som sedan berättades på instagram var en annan än verkligheten.
Orkar vi med ett sista exempel? En av mina personliga favoritfilmskapare, när det gäller flugfiskefilmer, släpptes av på andra sidan älven som jag fiskade. Lite mer än en mil från närmaste väg. Jag hade vandrat dit med några kompisar och blev betraktad med vad jag tror var blandade känslor från andra sidan älven. Efter att den kända flugfiskaren hade rökt en cigarett dök helikoptern upp igen och flyttade personen i frågan till ett annat vatten. Antagligen tyckte han inte att det var så trevligt med sällskap när man ändå hade tagit helikoptern till väglöst land…
Lämlar som metafor
Varför blir det så? Jag tror egentligen inte att man medvetet försöker lura folk. Eller att det är så att ingen vill ta sig till sådana platser på egen hand. Snarare misstänker jag att slutsatsen som leder till helikopterbokningen baseras på fyra felaktiga premisser:
1. Jag har inte tid att vandra!
2. Jag kan inte vandra på fjällen!
3. Fisket är mycket bättre långt ut på fjällen!
4. Jag behöver X-Z när jag är på fjällen och X-Z går inte att bära!
Som jag redan har avslöjat är 3 inte sant. Dessutom uppstår ofta ett beteende som kan liknas med lämlar: några tar en helikopter till ett vatten och förklarar att detta är det bästa vattnet de någonsin har fiskat. Ibland gör de en film. Alla börjar ta helikoptern dit, vattnet blir väldigt fort mycket sämre. Helikopterföretagen mjölkar det sista ur icke-vetande turister, sedan börjar hela grejen om igen på ett annat ställe.
Ett bra exempel är ett litet område i Kirunafjällen som blev världsberömt för några år sedan på grund av några flugfiskefilmer. Idag är största delen av området avstängt för fiske, då det har trampats för många stigar och det har tagits upp för mycket fisk. Det är väldigt lätt att ta sig till den enda av sjöarna som än får fiskas i. Dock är det inte värt längre. En vanlig sommarvecka kan man åskåda upp till tio olika fiskare vid sjön samtidigt. På vintern pimplas det så att det ryker. Det finns många vatten runt omkring, som knappt någon fiskar i – men vissa helikopterföretag rekommenderar fortfarande resan dit, och kräver omkring 30.000 SEK för flygningen, som sträcker sig över ungefär tio kilometer. Som vissa betalar på grund av en bild – eller en film – som inte längre stämmer överens med verkligheten.
Vandring med stora rödingar som pris
Min personliga favorit när det gäller fjällfisket, är rödingen. Jag har fiskat ungefär 50 olika sjöar och älvar på jakt efter riktigt stora rödingar (2,5 kg+). Mellan alltifrån bara 2 till över 50 kilometer från närmaste väg. Många av mina största rödingar har jag fått i väldigt tillgängliga vatten, där stigen leder hela vägen fram till strandkanten. Samma gäller harren och öringen. Utvidgar man distansen till bara lite över tio kilometer når man några av de allra bästa fiskevattnen i Sverige med oftast en, och ibland två dagsvandringar. Detta påverkar även punkt 1 och 2.
Kontrasternas värld. Hur häftigt är det att vandra långt till en plats – bara för att mötas av ljudet från en flygande minibuss? // Foto: Peter Corzilius
Många vandringar till olika vatten fungerar för vem som helst som kan gå – och tiden behöver inte ses som bortslösad. Då det oftast finns andra vatten på vägen som är värda att fiskas. Ett litet tillägg för de som tror att det inte är lika fint närmare vägen, eller att man inte kan få samma känsla av ensamhet. Det finns två alternativ: antingen att vandra lite längre, eller att testa och sedan komma fram till att fjällen är vackra även lite närmare vägen.
Stockholmare behöver sin öl
Den sista punkten är nog klurigast. En gång när jag träffade två heli-fiskare från Stockholm väldigt långt ute på Sandåslandet – där man ändå hade täckning – frågade jag om jag kunde swisha dem för två av deras öl. Det fick jag inte, då de hade ”för lite öl”, som de sa. Jag kollade på deras ölmagar, de tre flak öl som kunde skymtas i tältkåtan och lämnade dem i fred. Synd för dem, som inte fick tipset om det lilla sidovattnet till älvsystemet där de största rödingarna fanns, synd för mig som inte fick dricka öl till maten. Jag förstår att fiskeresan till fjälls är den enda veckan på året många flugfiskare får göra det som de älskar mest och då ska man leva gott. Men är det flugfiske som man reser för, eller att dricka öl?
Det jag vill säga är att vandringen begränsar ens resurser. Det kan inte förnekas – men samtidigt uppskattar man allt som får plats i ryggsäcken på ett helt annat sätt. Och en färsk, grillad öring smakar aldrig så gott som dagen efter man ätit frystorkad mat både till lunch och middag. Sedan behövs det naturligtvis anpassad utrustning till vandringen också – men mycket av det köps för priset av ett enda helikopterflyg och håller nästan hela livet. Informerar man sig på nätet och köper lite begagnat kan man nu för tiden få ihop en utrustning som dessutom väger så lite att man med mat och fiskeutrustning för en vecka hamnar på under 20 kilo i ryggsäcken.
Green-washing, Hollywood-style
Varför har då bilden av en otillgänglig vildmark och helikoptern som det självklara valet blivit så dominant? Förutom de nämnda, felaktiga antaganden som görs, så beror detta enligt mig på företag och personer som romantiserar, och måla upp en felaktig bild av hela processen av att ”sväva över fjället och ta sig vartsomhelst lika fort som fåglarna”. I verkligheten knattrar man runt i en helvetesmaskin som orsakar höga utsläpp och har andra slags påverkan på naturen. Som man som (flug)fiskare egentligen borde ta hand om.
När ett stort flugfiskemärke regelbunden försöka visa hur coolt och smidigt det är att ta helikoptern till orörda vatten, samtidigt som de förespråkar och gör reklam för ”hållbara” produkter ignorerar många absurditeten och ”green-washingen” i detta och fokuserar hellre på att försöka vara lika coola som de som kan ses på olika sociala medier. Samma sak gäller de otaliga flugfiskefilmer som finns på nätet som alla följer samma mönster. Maffiga introscener från och av helikoptern, riktigt manliga gubbar som hoppar ur ”choppern”, sedan valfria fiskescener av harr/öring/röding. Gärna med lite dramatik på grund av icke-framgång först, men desto mera sen!
Det allt handlar om
Men vad är nu problemet med det hela? Jag vill inte gå in på utsläppen, som motsvarar ungefär 8000 km bilkörning för en timme av helikopterflygning. Att det stör djur och andra människor på fjällen. Allt skräp som jag måste bära hem för att det har lämnats av andra som inte bryr sig om var de befinner sig och hur de borde bete sig. Eller på olika helikopterföretag som flyger tjugotals grupper varje sommar till samma fiskevatten, ibland under samma tid. Det får andra skriva och tjata om. I stället ska vi gå tillbaka till början och frågan varför man väljer att flugfiska?
Det är varken lätt eller effektivt att fiska med flugspö. Men flugfiske innefattar det som många av oss har svårt för vanligtvis: totalt fokus på nuet, oss själva och naturen runt omkring. Varje kopp kaffe vid älven och varje kast efter vakande fisk kan vara en kärleksförklaring till naturens skönhet och alla dess hemligheter. I stället för ett ”been there, done that” kryss på ”to-do listan”.
En känd man har någon gång sagt att ”flugfiske är något man gör för sig själv, inte för att fånga fisk” och det är helt sant. Frågar man hundra flugfiskare varför de välja att flugfiska så kommer ytterst få, om ens några, svara att de behöver fånga en fisk för att äta den. Samma gäller fjällfisket. Det som så många ser som den ultimata upplevelsen inom flugfiske, långt bortom civilisationen, mobiltäckningen, förorenat vatten och andra människor: vi mår bra av det! Om vi vill ta del av allt detta till fullo, och även bevara resurserna, som fisket och fiskevatten är, så behöver fler packa ryggsäcken, utforska egna områden och våga ta del av hela upplevelsen som fjällfisket egentligen är i grunden.
– Peter Corzilius
Ceterum censeo odlingslaxindustrin esse delendam.
