fluebinderen den siste narsissist
Artikelförfattaren, Christoffer Pilegaard, där han trivs bäst. // Foto: Christoffer Pilegaard

Flugbindaren – den sista narcissisten

Gamla flugor justeras och presenteras på So-Me som ett nyskapande. Varför?



När jag började med flugbindning under julen 2019 hade jag ett mål: att binda lite flugor till eget bruk. Jag hade en tydlig vision om vilken typ av flugor det skulle bli. Shuttlecock-kläckare och andra enkla mönster. Bread and butter-flugor. Väletablerade och beprövade, flugor som fungerar utan alltför mycket pill.

Jakten förde mig till internets djupa avkrokar. Men som auktoriserad hälso- och sjukvårdspersonal i specialisthälsovården har jag lärt mig en viktig sak; självdiagnoser via Google är uteslutande för personer med lite medicinsk kompetens i botten. Jag saknade det väsentliga i flugbindingen, nämligen kompetensen. 

De viskande rösterna

I avkrokarna hittade jag också tips. Tips på det mesta egentligen, men mest av allt tips på hur jag kunde göra min flugbindning bättre. Olika basmönster och precis vad jag letade efter: bröd och smör. Jag fick höra vad som fungerade och hur viktigt det var att börja med etablerade mönster som var lätta att binda med hög anti-krångelfaktor. Detta var motsvarigheten till vad salt gör med mat.

Quiz: En helt vanlig shuttlecock eller egenkomponerad fluga? // Foto: Christoffer Pilegaard

Jag hamstrade material, fyllde varukorgar och var milt sagt investerad. Jag hade redan skapat ett Instagram-konto för att se, läsa, dela och bli inspirerad av alla de duktiga där ute. Bli världsmästare från byxfickan. Flugbindning och flugfiske destillerades mödosamt ner i feeden. Blasfemiskt innehåll med sluk och spinnfiske raderades. Gamla Johansen var slut.

Bort med allt som inte var väsentligt. Aldrig har kvinnor i underkläder avvisats så kallt som då. De betydde ingenting.

Fridykning i Instagram

Efter att allt var handlat in och Instagram-flödet var prydligt som en nunnas samvete började jag binda. Flugorna sprutade ut ur städet. Den ena än mer okristlig än den andra. Jag arbetade noggrant med proportioner, form, material och tittade på bilder eller videor som jag hade hittat i Internets källare.

Jag började också spendera mycket tid på att se andras flugor på Instagram och hur de olika bindarna där ute gjorde. Mönstren haglade in i feeden och jag band på.

The Found Link från Kelly Galloup eller Linken fra Nannestad? Samme mønster med andre materialer, det er fortsatt en found link. // Foto: Christoffer Pilegaard

Vart eftersom tiden gick och flugor bands, gjorde jag nya observationer från olika sociala medier. Vissa använde olika material än andra. Vissa valde böjd krok istället för rak, vissa valde stort krokgap istället för lite grundare, och vissa använde enklare material istället för mer avancerade. Det var helt enkelt en salig hög med flugor som på många sätt var lika. Det var små justeringar och generellt lite innovativt, rent tekniskt och funktionellt.

Nytt namn – samma fluga

Om det var en sak som jag tog med mig av ovanstående, så var det att flugbindare i allmänhet är extremt förtjust i varianter av redan etablerade mönster. Och detta är förståeligt. Varför uppfinna kebaben på nytt? Hjorthår byts ut mot CDC, superfine mot haröre-dubbing. Bakkroppen ändras från dubbing till quill and so on. Sällan har någon gjort så radikala förändringar att det kan betraktas som ett nytt mönster. Det är verkligen sällsynt. I huvudsak finns det varianter av en variant någon gång. Så små justeringar att det omöjligt förtjänar att betraktas som ett nytt mönster.

Ändå har människor ett uppenbart behov av att etablera ett mönster som sitt eget. Namnge en fluga. Det verkar för mig som att det har gått inflation i att önska sitt eget namn på ett mönster.

”Ballongpuppa”, ”Smulteringcaddis”, ”Pappa-kläkkarn’n”, ”Flatmyggan” eller andra spännande namn flödar. Jag hittade faktiskt på dessa just nu, men de illustrerar poängen bra. Det är som om vi har fått aversion mot att säga ”här är en typ av mygga” eller ”här är en daddy”. För många är det så oerhört nödvändigt med namn. Varför är det så?

Jag är osäker på om det handlar om en navelskådande grej. Kan det handla om någon form av bekräftelse? Att ”jag har skapat något” som måste delas? Eller handlar det om en praktisk inställning? Att det är lättare att hänvisa till en viss flugor genom att använda namn? Är det en narcissistisk önskan om erkännande för något man har "gjort", trots att det är att betrakta det som en kopia av ett annat mönster med lite andra material?

Raka puckar

Sanningen, och kanske slutsatsen, är att jag inte vet. Jag har faktiskt ingen aning.

Men jag vet att det är irriterande att se någon binda en fluga med något annat material än i originalet och sedan sätta sitt eget namn på verket. En sak är om det är för ens egen skull, när man sitter vid älven eller vid tjärnen, men när man lägger ut det i sociala medier och säljer det som om det är ens eget på ett sätt, då är det möjligt att känna lite olika känslor. Prata om att pissa på skaparen för att stå i solskenet själv.

Det som frustrerar mig är att det inte är särskilt sällsynt. Jag har sett det tre gånger bara den senaste veckan.

En CDC & elk variant (hehe) med undervinge av CDC för bättre flytförmåga och lite ungersk partridge i vingen. Det är fortfarande en helt standard CDC & elk. // Foto: Christoffer Pilegaard

Man kan fråga sig vad jag egentligen vill med det här inlägget. Jag tror att det handlar om ödmjukhet (läs: eventuellt bristande) för det andra har skapat. Om jag själv binder något som jag inte har sett någonstans, försöker jag så långt det går att påpeka att detta är högst sannolikt skapat tidigare av någon smartare än mig. Jag har säkert sett det en gång och bara glömt det. Undermedvetet kör på autopilot. Men man har inte skapat något nytt eftersom en vinge lutar bakåt och inte framåt.

Det finns få uppfinnare bland flugbindare. Det mesta är troligtvis gjort redan, det fanns bara ingen som orkade/valde/kunde publicera det någonstans.

Min varukorg Stänga

Varukorgen är tom
Bläddra i butik