Alla längtar hem ibland. Men ibland kan vägen vara lång och krånglig. Ibland tar det nitton år.
Jag föddes i Stavanger på vad som mest sannolikt var en regnig dag 1982. För en tonåring framstod Stavanger som en medelstor gryta, med en knepig blandning av kulturförvirring och storhetsvansinne i kölvattnet av skyhöga oljelöner. Tusenbröder i stormiga Rogalands-vatten med får-avföring längs stränderna. Stavanger var källan till så mycket tonårs-hormonell disharmoni och i-landspråkigt självmedlidande, att jag ofta fann mig cyklande till centralstationen bara för att bevittna att 22:47-natttåget till Oslo rullade ut från perrongen. Själva symbolen på ”ett annat ställe”, större och med andra möjligheter. 55 mil bort från oljestadens tryckande främlingskänsla.
Det var förlösande att äntligen flytta till Oslo, men det tog inte lång tid innan jag insåg att det inte heller var rätt. Mindre olja, men fler människor, bråk och bilar. Luftföroreningar, proppfulla tunnelbanor och ficktjuvar i Torggata. De vilda öringarna som jag trodde jag fiskade på i Nordmarka visade sig vara sättfisk. Attraktioner i en grön nöjespark där studenter praktiskt taget hade sex med varandra i mitt bakkast.
Jag började undra vad jag egentligen hade rymt från. Kanske bitterheten hängde ihop med något annat än Oslo eller Stavanger.