Det är lätt att tänka att det alltid kommer ett kast till, men hur många kast har vi egentligen kvar?
Som flugfiskare har jag levt efter devisen "bara ett kast till" under hela mitt liv. Jag har gått och gått men aldrig kommit fram. Naiviteten är slående. Djupt inne i mig har jag alltid vetat att det sista kastet är en lögn. Kastet blir alltid ett till, och ett till, och ofta förblir det resultatlöst.
De flesta flugfiskare överlever flugfisket på det viset. En någorlunda sansad fiskare önskar aldrig att fisket ska ta slut. Våra våtaste drömmar handlar om lätt regn, oändliga dagsländedagar, sländkvällar som aldrig bryter till morgon och sommarsäsonger som aldrig övergår till en gulnande höst.
När nej betyder ja
Flugfiskare närs av att tillvaron är härligt svår. Svårigheten är en fetisch. Det snår vi hatar, där fluglinan konsekvent trasslar sig in, älskar vi egentligen. Känslan av ett bomdrag är egentligen något vi njuter av. Vi skriker "nej" men menar "ja". Djupt inne i oss. Vi trycker ansiktet i händerna och ser framför oss öringens nos som bryter ytan för att ta dagsländan i huvudet. Inuti skriker vi. Tyst.